Det här med terapi har alltid varit min grej. Jag tycker det är spännande och så finns det ingen direkt fakta utan allt handlar om olika teorier från olika synsätt. Därmed har ju alla som vill vara med rätt.

Typ som religon. Alla tror på sin sak och ingen borde ta det ifrån dom.

Nyss trodde jag på mig själv, en liten stund. Men nu. Nej nu vet jag inte riktigt något i mig gör mig inte gott. Måste sluta tänka kanske.

Men hur gör jag. ?? Jag väljer men hur ? Jag kan ju knappt välja kläder utan vela och tveka.

Det är svårt jag vill vara mer som du

Jag tycker det känns sju jäkligt att känna mig som offer. För det är bara jag som sätter mig i det facket. Men var har jag lärt mig det?

Måste fan snart syna bluffen

Det här med att inte kunna mobilblogga känns skit

Oj då! Nu kom allt ifatt mig. Och gråten i halsen undrar jag vad som hände och hur jag trasslade till detta med

Saknarminabarnsåjagvillskrikagråtanärsomhelst!!

Det är så svårt att skriva när jag inte kan skriva utan att andra tror det handlar om just dom, ibland kanske det gör det men samtidigt låter jag ju ingen annan veta eller tro något.

Fast känna mig granskad, och konfronterad med varje ord jag skriver, det ´har gjort mig återhållsam, innan ansåg jag mig själv som mycket öppen och ärlig, men nu kan jag liksom inte riktigt vara det för andras skull men lösning hittar jag väl på det med va?

Frågan är hur, jag upptäcker mer och mer att jag gillar att vara själv, jag menar så klart inte ensam ensam utan partner livet ut, men att umgås med mig själv känns bra och jag blir stressad när inte jag kan göra det. Jag vill inte känna press, varför gör jag då det även om jag blir omtallad att någon inte pressar mig.

Magskänslan är stark ibland, men vill den mig alltid gott då? (eller kurrar det efter käk)

Jaja Inne på Naturkunskap nu i skolan, känns som jag bara vill va klar!

Allt är som vanligt, Bergochdhalbana - don`t worry...

Dålig på att blogga, jo tack rätt mindre bra på det mesta just nu. Trött och tanksprid, känns som jag gör bara det jag måste göra, fast ibland glimtar det till energin får mig att känna mig tillfreds en liten liten stund.

Lyssnade på musik idag som fick mig tänka tillbaka på hur livets gång har varit, på alla konstiga stigar jag varit inne på och ändå så sitter jag här nu, tvåbarnsmamma extraknäcker i vården och hankar mig fram i Sölvesborg, hmm mitt öde? vet ej men jag trivs här och vill vara här, fast kanske inte precis som det är just nu bara.


Ibland känner jag mig unik, annorlunda, speciell på bra sätt, sen ibland känner jag mig verkligen som en nolla, någon som ingen ser eller hör, och bara säger fel saker vid fel tidpunkter och klantar och fumlar runt i ett mörker, men ljuset i tunneln finns, visst gör det det?

Detta är inte okej någonstans.