Borta bra men hemma bäst!

Varit en intensiv vecka detta här, många minnen väcks upp, men värst av allt är väl känslan av att ha förlorat något, men inte kunna göra något åt det.

Men sen sakta men säkert så leder terapeuterna oss in i vetskap om att det är vi själva som måste göra förändringarna nu, och fastnar jag i mina sjuka beteende och skyller på allt som varit så blir jag ju bara ett offer, och döljer mig själv bakom både den ena och andra sjukdomen resten av mitt liv.

Men jag vill ju inte ha det så, jag vill sluta upp att vara så nedlåtande och slå på mig själv, jag har tydligen inte dålig självkänsla, jag har själv hat/förakt. Jag talar inte riktigt öppet om dessa saker, och förmodligen är det inget som någon annan ser, men jag har ju lagt ut hintar och pratar med vissa om mina beteende, och jag kommer hitta sätt att bli bra, det vet jag.

Några verktyg det har jag :)