Svinalängorna va svin bra!

Känner mig som hon, kvinnan i filmen, så lugn och bestämd utanpå men kaotisk inuti. Kärleken som hon känner för sin man och sina barn men sin oförmåga att visa den eftersom aldrig fått lära sig hur.

Men jag lär mig, sakta, sakta stackars mina barn som blev försökskaniner till mig, som att leka mamma pappa barn fast på riktigt liksom och utan pappa. Konstigt jag ville ju inte mina barns barndom skulle upplevas som min, fast kanske gör de det ändå.

hm va vet jag, jag kan ju få svar när dom är vuxna, därför vill jag fixa det nu, va bra och go alltid så dom minns mig så.

Jag älskar av hela mitt hjärta!