Mia heter jag, mina barn heter vilda och viola!
jag är vilse i livet, kanske jag kan få hjälp med att skriva av mig lite, om vad som hänt händer och hur jag går till väga.

Min pappa är alkoholist, jag skulle kunna skriva en bok om alla sjuka upptåg jag och min syster var med om. men men det får bli en annan historia. Jag är helt övertygad om att alla barn till alkoholister har sin egen unika historia att berätta men ändå är alla sig lika, Sjukdommen alkoholism tar sig i utrykk på olika sätt men barnen i det här bär nog på samma kännslor.

Mina föräldrar bråkade mycket de skildes när jag var sju, det var jobbigt dom var alltid ovänner. Jag hade alltid en kännsla som sa till mig att jag var problemet att jag var ivägen och hade jag bara varit lite mer si eller lite mer så så hade det kanske varit lungnare hemma.

Jag kännde ansvar när min pappa drack, jag ville inte visa min lillasyster hur rädd jag var för hon var så liten och tyckte vi hade roligt och att det var fest. Inombords kännde jag mig övergiven av pappa, jag bad honom sluta, han viftar bort mig, spriten och kompisarna är viktigare. Mitt hjärta brister, men jag är tyst ler och låtsas som ingentin, blir jag ledsen måste han ju dricka änu mer.

Jag tykte alltid synd om honom, jag såg hur hjälplös han var efter första groggen, det syntes i ögonen, han var fast och denna gången likt alla andra visste vi aldrig hur det skulle sluta.