stress

på min utsida värkar jag nog rätt lungn, sansad, trevlig. Men inuti är det kaos! var hos min farmor idag med min syster och våra barn. Tittade på fotto på min pappa när han var liten, han var så oskyldig, tyckte synd om honom. min faster berättade för mig en gång...

"när din pappa var liten så svek hans pappa alltid honom, jag minns särskilt en gång när han packat sin lilla väska och satt och väntade på pappa Göte, han dök aldrig upp som vanligt, din pappa var jätte ledsen och skrek och grät att vad som än hände i hans liv skulle han alldrig bli som sin pappa"

Min pappa blev presis lika, jag var på god väg att bli, hittade 12-steg proggrammet. blev nykte och tagit så mycket ansvar jag förmott. Men det är något som fattas något känns fel. Ska jag bryta mönstret eller kommer jag svika mina barn?