Saknar någon lite, funderar över någon mycket och tänker en del...

Varför kan inget i livet vara på en normal nivå, allt eller inget alltid.

Just nu vill jag självömka lite, kanske kan få fram några rader om att det faktiskt är LITE synd om mig, men förmodligen inte.

Känner mig ensam, det är mors.dag och jag känner mig både för ung och för ensam för jag är inte ens 25 år fyllda och mina barn är hos sina pappor, ja visst sina PAPPOR. Två barns mamma det klingar inte i mina öron nu när dom inte är här, det är så tyst, dom får mig att resa mig, att plocka leksaker, att diska!

Borde kanske vara hos min egen mamma idag, det händer inte ofta men jag var faktiskt där på besök igår, då frågade jag henne om det var första gången jag var där utan barnen sen dom kom till världen, vi kom fram till att det var 2:a.

Nu, nej bara gymmet och godis om varandra, jaja får väl vara så nu då.

Klump i magen fattar ingenting om någonting som händer här runt mig.

Händer det saker plötsligt? eller ställer jag till det? medvetet? omedvetet?

Jag har inga sanna svar på det tyvärr