...jag är sockerberoende med. Det började med att jag slutade äta godis, jag mådde hur bra som helst, sen började det med att jag åt godis på kalas, det gick bra, sen började det med lördagar det gick med bra en tid. Till den lördagen kom då jag inte kunde sluta äta.
Jag gick tillbaka till mitt gamla jag då, min enda utväg var att kräkas. Jag hade fruktansvärd ångest efteråt, med tanke på hur sjukt det beteendet är, men va fasen ska jag göra detta är det enda jag känner till det sättet jag mest kan straffa mig på.
När jag ser mig i spegeln efteråt, blir jag först nöjd, sen blir jag ledsen besviken och får ångest. FAN FAN FAN varför gör jag det igen då.
Nästa gång jag blir sugen på godis så vet jag hur "enkelt" jag kan få upp det igen. Jag stålsätter mig och klarar de flesta dagarna. Men så faaaaler jag på en kaka, en godis bit en glass, ja va de nu kan va och har jag ätit en kan jag lika gärna äta fler, ska jag spy kan jag lika gärna spy regält.
Det känns så ensamt att bära på detta, vad ska jag göra. IKväll väljer jag att skriva om det, det har jag aldrig gjort innan och imorgon ska jag ta en ny dag och försöka hitta tillbaka till mig själv som jag var för någon vecka sen.
Jag är ju söt, snäll omtänksam. Jag vill inte vara äcklig, varför känner jag mig äcklig igen är jag utom räddning??????
Snälla hjälp mig sluta med det dåliga. Jag vill inte mera nu, nu räcker det.
Snart trycker jag på publicera inlägg. Då är det kört jag har många närma vänner och familjemedlemmar som läser detta och jag mår helt klart bäst av att att inte äta socker, det låter onödigt litet problem, men för mig är det inte det.
NU rinner mina tårar... skäll inte på mig, se på mig för den jag är inte så som jag ser mig själv just idag.
Jag är rädd för att mina närmaste ska bli rädda, jag är rädd för att få bli ensam resten av mitt liv, jag är rädd för att vara ensam om det som händer mig, jag är rädd för att mina barn ska se på sig själv som jag gör, jag är rädd att DU ska bli rädd för mig.
krama mig