vad har livet att erbjuda mig nu då?

Kanske är det ännu en prövning i livet, eller är det dax för mig att få njuta av trygghet och lugn och ro. Men varför vacklar jag. tvekar? Är det mina rädslor, i så fall ska dom inte få styra mig mer.

Mina rädslor har styrt mig hela livet. Rädslan som barn var att jag var annorlunda än alla andra barn. Att Jag vilken sekund som helst skulle bli ertappad med mina hemligheter jag bar på. Och rädslan för att inte duga har fått mig att fatta många korkade beslut. Kanske korkade, men de har lett mig hit idag.

Jag tror jag skrivit om ett visst minne jag har som barn innan, men jag måste skriva igen. När jag var liten sa alltid alla till mig hur söt jag var. Men jag kände inte mig söt därför trodde jag inte på dem. Jag kände mig rutten, ful och annorlunda.

Men när jag tittade mig i spegeln såg jag ju en söt flicka, precis som dom sa, men jag kände mig inte så. Och jag minns hur jag sitter i min mormors hall, och kollar mig i spegeln, jag tittar och blundar och försöker öppna ögonen snabbt. Jag försöker "smyga" på min spegelbild. Jag var helt övertygad om att den söta tjejen jag såg i spegeln bara va där för att göra mig glad, och om jag smög på spegelbilden skulle jag hinna se vem jag var innan bilden slog om. Jag var rädd, rädd för att se något läskigt, ett monster av något slag. Idag vet jag att det bara var min trasiga självbild som gjorde detta med mig, och min trasiga insida fick mig att känna så där. Att jag inte hade någon vuxen jag kunde prata med det om gjorde saken bara värre.

Min självbild är nog rätt skev fortfarande, men den är bättre. Nu vet jag i alla fall att det är så det ligger till.

Jag är söt
jag är värdefull
jag är omtyckt

tack för en bra dag
tack för hjälpen
tack för belöningarna

hjälp mig få mer energi
hjälp mig orka storstäda
hjälp mig klara resan

kram