nu spyr jag...

... för en liten stund, måste bara kan inte hjälpa det. Jag har under min tid som förälder lagt korten på bordet. Talat öppet om mina problem och visat vem jag verkligen är, inför alla myndighets personer. Och ingenstans kan dom klaga, dom ser mig som en jätte fin mamma och att jag verkligen kämpar för att jag och flickorna ska ha det bra. Tack för det gör jag.

Sen förra veckan va det en som ringde mig och var orolig för jag hade gott ner i vikt. Men TACK för det med för satan vad jag stångat mig blodig för att inte tröst äta och slitit mig upp ur sängen för att få in promenaderna som en vana, vilket det nu har blivit och jag ser det som ett avkopplande moment i min vardag att gå. Hon ville boka vidare möte med någon som skulle prata med mig, för de blev oroliga.

Men jisses jag har ju faktiskt nått min målvikt, och jag mår bra för första gången på länge känner jag att jag är tillfreds med mig själv.

Sen blir viola sjuk, vattkoppor så vi missar tid till bvc, efter det blev det ett missförstånd med tiderna och idag när jag kom så sa hon att hon var orolig, men snälla snälla låt mig va, låt mig vara männsklig låt mig ha lite lung och ro en dag i taget.

NU känns det bättre när jag skrivit ner det lite, men jag är sugen på lite uppmuntran. just nu känns det lite tomt och ensamt.
kram