jävla knäppa knark

jobba jobba jobba! jobbat med stegen ikväll med Malin, du som inte har en aning om vad jag skriver om GRATTIS! skönt för dig. En dag i taget måste jag arbeta med mina betenden som sitter i både från barndommen och från mitt eget knarkande och från min och tobbes relation. Jag ångrar inget av något men det är många saker som sitter som klister på mig, det går inte bara att skaka av mig det, tyvär.

sen har jag hittat mitt sätt att ta mig egenim det, och förhoppningsvis komma starkare ur det.

så jag och vildas storasysters mamma har bestämt att försöka tillsamans, pluss att syskonen får shans att träffas... alla fyra tycker nog det är lika mysigt, men det som gnager mig nu ikväll är vildas älskade pappa, varför vill han inte ha kontakt med sin dotter, varför har han sitt största barn men inte vilda, och vildas farfar? vad har han imot vilda igentligen dom bara lotsas som om hon aldrig funnits, hur sjukt som hälst. börjar nästan gråta nu när jag skriver, vilda är så förvirrad när det gäller alla T. stackars liten, jag kan ju inte görklara häller, jag brukar berätta om när hon va en bäbis brukade hennes pappa mata henne med väling, och hon älskar att höra på den historien. fan med då.. är hon svrtsjuk, handlar det här om henne, i så fall blir jag kokt!

Ingen förälder har rättighet till sina barn, men alla barn har rättighet till sina föräldrar.

jag älskar tobbe för han är vildas pappa och önskar honom allt gott, men snälla va med vilda, fika med henne, ,låt inte henne undra varför? hmm menar jag nu detta jag skriverm ja just nu känns det så, men ibland är jag tacksam att jag slipper oroa mig när hon är där och så, jag visste ju inte vilken skit han höll på med, men men så här känns det ikväll.

jag är en bra mamma
jag är snabb
jag är smart

tack för mina tankar
tack för dagen är slut
tack för mitt tålamod