ja då fortsätter jag väl då...

När jag fick reda på att Vilda låg i min mage, så satt hennes pappa i fängelse, det var ju inte den bästa överaskningen jag kom med när jag ringde, jag hälsade på honom, och vi bestämde oss för att det inte var lägligt att vi skaffade barn, han har redan ett och vår livsstil är inte särskilt sund, det kunde vi själva se iallafall, jag var redan i vecka 12, och hade bara två veckor att bestämma mig.

Det var killebom, kl var 21.00 jag skulle ta pillret som skulle döda mitt barn, sen skulle jag tidigt på morgonen åka in och skrapas, men NEEEJJ!!!!!!! jag ville inte, kunde inte, det kändes bara så sjukt fel att göra det, jag sa till Vildas pappa att det får gå som det vill med oss två, men mitt barn kan jag inte ta bort, vad som än händer kommer jag aldrig ångra mitt barn.

Så magen växte, jag växte, isamband med att jag automatsikt slutade knarka, kom suget efter mat, och jag tröståt en väldigt massa med, många gånger var jag sugen både på det ena och det andra, hade svårt för att knyta ann till "saken" i min mage så jag fick träffa bup, familjegruppen, risken att jag skulle stöta bort barnet när det kom var stor, och oron fanns från alla håll. Jag gick upp 35 kg, : (

Hemma i vår lägenhet var det ständigt kaos, jag letade knark, var rag, besviken och ledsen för att det alltid gick före mig, jag kom alltid i andra eller tredje hand. Många gånger bönade jag och bad han skulle stanna hemma med mig, men nej, varje gång lika dant, han stack.

Någon gång sprang jag efter, förtvlad, grät hysteriska, det regnade och jag var barfota, hade fått fatt i hans sjorta så den var sönder sliten, men han fortsatte springa, han hoppade in i en taxi.. försvann... igen

Där stod jag gravid, ensam, förtvivlad och ledsen, tyckte livet kändes som ett straff, och jag var tvungen att genomlida det. Med alla de jobbiga känslorna kände jag en otrolig skam, jag skämdes för vi hade det så dåligt, och för att jag inte var tillräkligt attraktiv, så han ville stanna hemma hos mig, eller åtminstånde tillräkligt mysig, sen skämdes jag för mina hysteriska känslor som jag gav utlopp för, kommer ihåg att jag mött fålk när jag sprang efter honom, de bara tittade avskyvärt på mig, idag när jag går på stan tänker jag ... va det dom? va tror dom igentligen?

Igentligen borde det inte spela roll vad andra tycker och tror, men för mig var det en stänigt åtkommande tanke.Fy fan vad jag skämdes, och största delen av gravididiteten tillbringade jag på soffan, men påse godis, rostade mackor med socker på och chokladpudding med massa grädde. på tv var det hem till gården, keno, mellan ett och två var det travet på fyran, men ååå kommer fortfarande ihåg det, den timmen sov jag alltid, Han brukade komma hem från jobbet när That 70 show började och då var det ångest för jag inte hade lyft på häcken och fixat med någonting här hemma.

Så såg mitt liv ut då, det var planerat kejsarsnitt med vilda, när hon föddes och tiden på bb, mådde jag bra. MEN!