söta rara snäll lilla underbara!

Det är det första tanken som slår mig när jag sätter mig vid datorn och lyssnar på musik.

Jag har haft en toppen dag, mycket kännslor som rivs upp. Både från min relation till vildas pappa och till min egen pappa. När jag var på väg till fiket idag och skulle träffa vildas pappa, kännde jag mig lite spänd och nervös, ängslig, för om han inte skulle komma, ja ledsen, jag kände mig som om jag var den lilla flickan som skulle träffa sin pappa, jag skulle ofta träffa min pappa så. men många gånger dök han aldrig ens upp, det var nog den rädslan som satte sprätt på mig idag.

Jag är som ett sårat barn i en vuxen kropp, som nu ska lära mig ta hand om de känslorna och trösta mig när jag blir liten, jag kan inte fastna i den kännslan.

Nu kom han, nu satt han där, underbara man måste jag säga som gav mig lilla vilda, tack tobbe! utan dig skulle hon inte finnas. Så kännde jag inte för två år sedan, nej fy vad jag hatade honom, så visst har det hänt saker med mig, tack gode gud, hade inte orkat bära runt på det hatet nåt mer.

Han säger inte mycket, får draaaaaaaaa ur saker. Men vi bestämmer Vilda ska dit på ons kväll och leka lite. Kul för vilda. Hon älskar sin pappa.

När vi dricker vårt kaffe och tittar på vårt barn kommer det över mig som en sa en gång, att mina barn, T s barn Tobbes barn och hans svyvbarn är sjukt många, och vi vill ju typ inte de blir ihop med varandra, då blir de ju helt knas... så det blir rätt klurigt sen när de blir äldre...

typ:
- Nej vilda honom kan du inte bli ihop med det är din systers bror! hmmm