En del dagar tänker jag inte på honom alls, men vissa dagar är det det första jag tänker på när jag oppnar ögonen, och då finns en kännsla i min mage kvar, länge länge länge, det känns som ett tomrum, ett tomrum fyllt med sorg och ledsamhet som saknar T.
Samtidigt som jag vissa dagar kan hoppas, att ja ja bara ta det lungt, ett litet uppehåll så blir det vi, vi ska bara växa var för sig så kan vi bli tillsamans sen igen. Och visst har det hänt saker i mitt liv sen Viola föddes som inte skulle hänt om T var med, förmodligen hade jag aldrig börjat skriva, eller ens träffat Malin, eller kommit Fia så nära. Eller varit så fruktansvärt tacksam som jag är, ofta känner jag tacksamhet i hela mitt hjärta, och det är jag så glad för.
Det enda jag önskar jag hade sluppit att känna är deta tomrum han lämnade efter sig, eller ångesten som bara kommer fast jag inte har gjort något jag behöver ha ångest över, något svart, sorgligt och mörkt vilar över mig ibland, som ett moln, det har blivit bättre tusen gånger bättre, innnan bodde hela jag i detta mörka nu är det bara ett moln som kommer över mig.
Hos en terapeft sa jag att jag ville jobba bort lite av ångesten, lära mig leva med den, då sa hon, vill du inte ha bort den? vill du inte leva utan den, men jo självklart jag trodde bara inte det var möjligt, för mig har det så länge jag kan minnas varit en del i livet.
Så God Baye Ångest, och Hello Frihet!
Samtidigt som jag vissa dagar kan hoppas, att ja ja bara ta det lungt, ett litet uppehåll så blir det vi, vi ska bara växa var för sig så kan vi bli tillsamans sen igen. Och visst har det hänt saker i mitt liv sen Viola föddes som inte skulle hänt om T var med, förmodligen hade jag aldrig börjat skriva, eller ens träffat Malin, eller kommit Fia så nära. Eller varit så fruktansvärt tacksam som jag är, ofta känner jag tacksamhet i hela mitt hjärta, och det är jag så glad för.
Det enda jag önskar jag hade sluppit att känna är deta tomrum han lämnade efter sig, eller ångesten som bara kommer fast jag inte har gjort något jag behöver ha ångest över, något svart, sorgligt och mörkt vilar över mig ibland, som ett moln, det har blivit bättre tusen gånger bättre, innnan bodde hela jag i detta mörka nu är det bara ett moln som kommer över mig.
Hos en terapeft sa jag att jag ville jobba bort lite av ångesten, lära mig leva med den, då sa hon, vill du inte ha bort den? vill du inte leva utan den, men jo självklart jag trodde bara inte det var möjligt, för mig har det så länge jag kan minnas varit en del i livet.
Så God Baye Ångest, och Hello Frihet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar