Godmorgon till mitt dåliga samvete!

Ja det första som jag tänkte när jag vaknade var shit! va skrev jag igår egentligen, det får ju min pappa framstå som ett monster, men saken är ju den att alla gör dumma saker när dom dricker, och många års av drickande så hänger ju inte förståndet med. Min pappa är en väldigt varmhjärtat och snäll pappa. Han har alltid talat om för mig hur fin jag är och att han älskar mig. Han var bara 21 år när jag föddes och var väl egentligen bara en liten pojke. Jag är inte för något i världen arg på honom eller tycker att han förtjänar något illa tillbaka.

Han har en sjukdom, han har fått tillräkligt ont i sitt liv, när han var liten var hans pappa lika mot honom som han var mot oss, och han svor att aldrig bli som han, presis som jag var på god väg att bli som pappa fast jag med svurit att aldrig bli det Jag märker själv hur lätt det är att glida in i samma mönster som jag själv blev behandlad när jag var liten, både som mamma och pappa, som jag skrev igår, barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Han har missat mig och min syster och nu har han tre underbara små barnbarn som han aldrig ser, han klarar inte det, skamen är för stor. Jag klandrar inte honom. Ibland ringer jag till han, bara för att visa att jag inte är arg på han.

så nu känns det lite bättre, nu ska jag och flickorna ha en helt underbar dag!